Tidigt i min karriär emigrerade jag till Nordamerika. Nu, när jag har uppnått officiell pensionsålder men fortfarande arbetar, har jag brutit upp igen. När ett plågsamt äktenskap visade sig bortom allt hopp sade jag upp mig, både där och på min arbetsplats där jag var chefsläkare.

Jag flyttade till vårt lilla torp långt norrut i New Sweden och tog en trekvartstjänst utan administrativt ansvar. Nio månader efter flytten, med hästarna trygga och installerade i ladan utanför köksfönstret och en del husprojekt undanstökade tänkte jag att mitt nya liv kunde komma igång med grannar och kollegor hemma på middag och nya vänner, kanske kontakt med andra hästägare.

Coronaviruset satte stopp på alla sådana planer. Jag har fortsatt leva som enstöring, pratar bara med grannarna över staketet när de promenerar förbi och lämnar inte tomten om det inte är absolut nödvändigt. Hästarna är mitt sociala nätverk förutom barn och barnbarn, som inte har kunnat komma och hälsa på de senaste månaderna. Vi får, som alla andra, använda teknikens underverk för att hålla kontakten.

Jag har haft mycket tid att tänka och skriva. Jag har min första bok (under mitt riktiga namn; Peter Granne är en pseudonym) i affärerna, min andra är i korrekturstadiet och manuset till min tredje börjar redan ta form. Livet är fridfullt, utan svåra interaktioner hemma och utan press att lösa problem eller skapa policy på mottagningen.

Det sägs att det tar ett och ett halvt år efter en makas död eller en skilsmässa innan livet kan börja igen, att man behöver denna tid att i stillhet bearbeta förlusten. Nu, när inte bara mitt hemliv och arbetsliv har förändrats, utan hela världen, undrar jag hur resten av mitt liv kommer att bli.

Jag befinner mig nu i början av mitt andra övergångsår och undrar utan någon ängslan om detta helt enkelt är min nya, permanenta verklighet. Om så är fallet, tänker jag, har jag fullständig frid med det.

Jag har redan, utan att banta, men genom att laga hälsosam mat och göra alla gårdssysslor utan maskiner, uppnått den kroppsvikt jag hade när jag var i tjugoårsåldern. Jag har kunnat sluta ta min blodtrycksmedicin och jag har slutat oroa mig för framtiden. Jag tillbringar flera timmar varje dag med mina arabhästar, inte bara med stallsysslor, utan sitter också ofta nära dem när jag läser eller skriver. Jag njuter av solvärme och sommarbris, kvällskaffe och solnedgångar med mina flickor.

Jag har mer eller mindre slumpmässigt lärt mig att leva i nuet och att ta in och att integrera min omgivning, naturen i min närhet. Jag har förskjutit min tyngdpunkt från min hjärna till resten av min kropp, för att inte säga mitt hjärta, precis som det talas om i mindfulness-litteraturen.

Jag läste en artikel av Bruce Feiler i The New York Times som börjar:

”Italienarna har ett underbart uttryck för hur våra liv ställs på huvudet när vi minst väntar det: Lupus in fabula. Det betyder ’vargen i sagan’. Just som livet går smidigt kommer en demon, en drake, en diagnos, en nedskärning. Just när vår saga verkar bli verklighet hotar något stort och skräckinjagande att förstöra allting.”

Så var det under vad som skulle bli sista tredjedelen av min övergångstid. På något vis lyckades jag dock på egen hand acceptera min fortsatta isolering och mina nya begränsningar och fördjupade därmed mina tankar och skärpte mina sinnen. Istället för att bli en mer social människa än jag hade tillfälle till under den sista hälften av mitt äktenskap har jag utan särskilda ceremonier styrt mitt liv i motsatt riktning och på den vägen har jag samlat nya intryck, nya prestationer och nya vänner långt härifrån som jag bara känner genom våra skrivna ord.

Feiler använder sitt nya ord ”lifequake”, ”livsskalv” eller kanske ”livsbävning”. Han säger att efter denna uppryckning följer en övergång. Livsbävningar kan vara vårt eget beslut att bryta up eller en yttre omständighet, som vargen i sagan. Men övergången är självvald, ett nyskapande av vårt liv efter uppbrottet.

”Vi måste välja att ta stegen och gå igenom processen som vänder rädsla och oro till förnyelse och tillväxt”, fortsätter han.

Enligt Feilers analys har övergången tre faser, ”det långa avskedet”, ”den stökiga mitten” och ”en ny början”. Avskedet är inte till personer eller omständigheter utan till vårt gamla jag.

Känslorna vi måste leva med under övergångstiden är oftast rädsla eller ledsamhet. Ritualer eller symboliska engångshandlingar kan vara ett sätt att gå vidare. Kreativitet kan lyfta oss framåt och revidering eller omskrivning av vår livshistoria, där vår nya plan framstår i ljuset av det som hänt, kan vara ett annat sätt att klara övergångsperioden.

Allt detta, en solig lördagseftermiddag i början av augusti, framstod som helt självklart där jag satt i solljuset och den milda sensommarbrisen framför stallet och läste och skrev på min iPad:

Ensamstående, ungdomlig men nästan vithårig svensk läkare och författare som lever ett stillsamt lantliv med hästar och litteratur, då och då fyrtiotalsmusik, Bossa Nova, James Taylor, Åsa Jinder eller till och med Lars-Erik Larsson.

Inte precis vad jag trodde skulle hända, men alldeles perfekt ändå.