När jag första gången köpte en bil med satellitradio fastnade jag för en kanal som spelade fyrtiotalsmusik. Dels hörde jag mycket av den sortens musik hemma, eftersom mamma och pappa varit unga under swing-eran och dansade, även hemma i vardagsrummet, om radion råkade spela Glenn Miller eller de andra favoriterna. Jag hörde också ofta den tidens ballader, som ”Två Solröda Segel”. Den andra anledningen till att jag hamnade på fyrtiotalskanalen var att min fru och jag några år tidigare hade tagit danslektioner och på egen hand upptäckt att big band musik, swing och Lindy-Hop var jätteroliga att dansa till.

När jag lyssnar till ”In The Mood”, ”Tuxedo Junction” eller ”Begin the Beguine” känner jag en tidlöshet, som om mina föräldrar fortfarande finns i livet, hemma i sin pensionärslägenhet med utsikt över samma skogsbacke som jag brukade gå på upptäcktsfärd i bakom mormors hus på slutet av femtiotalet.

I söndags, sent på eftermiddagen, på väg hem från vår lilla röda torpstuga i Caribou till kustsbyn som vi nu bor i, kände jag tröttheten smyga på mig. Jag hade ställt väckarklockan på tre hemma i Brooklin och påbörjade min fyra timmars körning precis klockan fyra med tre kaffetermosar inom räckhåll. På vägen upp hade jag spelat musik från min iPhone över bilens Harman-Kardon högtalare, först innan gryningen Celso Fonseca and Ronaldo Bastas ”Juventude/Slow Motion Bossa Nova”, senare en spellista med gamla och nyare favoriter av lite livligare slag.

Nu på hemvägen, tolv timmar efter starten, var jag inte det minsta kaffesugen, utan behövde något annat för att hålla mig skärpt under den långa, tallskogskantade motorvägsfärden.

Jag pillade med inställningarna på satellitmottagaren och råkade höra ”A horse with no name” med America. Den låten var stor slagdänga 1972, året jag gick i High School i Amerika, året jag föll hals över huvud för den frihet och den optimism jag stötte på här och aldrig hade sett någonstans tidigare.

Låt efter låt på stationen som hette ”Limited Edition” var från 1971-1980, åren jag var ung och amerikatokig. Samma låtar som jag nu av en slump råkat på hade jag hört på bilradion i Massachusets under de åren – i min värdfamiljs, senare min brors, Cadillac cabriolet och i min girlfriend’s Pontiac. På min andra resa 1974 spelade jag in en kassett med musik från radion och den musiken jag nu lyssnade till kunde varit en fräsch restaurering av min enkla heminspelning, 44 år efter mitt amerikaår.

Tankarna virvlade: Nästa år är det 45-årsjubileum för vår examensklass. Jag har inte varit med sedan tioårsjubileet. Kanske jag borde tänka på att åka den här gången. Och tänk bara, om sju år är det femtioårsjubileum.

IMG_1513-1

Bilen slukade de 37 milen medan jag lyssnade på den musik som ramat in mina ungdomsår och jag färdades 45 år tillbaka i tiden, till när jag först anlände här i augusti 1971 och efter en månad fick sån hemlängtan att jag skrev och bad mina föräldrar att få komma hem igen. Tio månader senare visste jag att hit skulle jag tillbaka, inte bara på besök, utan för att bo och leva.

Inte tänkte jag då på hur komplicerat det kan bli när man är hemma på två ställen sexhundra mil ifrån varandra. 37 mil räcker nog, men trots allt måste jag säga att livet har varit gott mot mig hittills. Fast när jag hör musiken som jag växte upp med och tänker på hur många år som faktiskt har gått sedan dess, så tänker jag på min pappa, som på sin sjuttioårsdag sa ”jag kan inte förstå att jag är så gammal som sjuttio, för jag känner mig ungefär som tjugo”.

Det får mig att tänka på en äldre sång, från 1968, med frasen ”how terribly strange to be 70”, som Simon & Garfunkel spelade in 1968 – ”Old Friends”:

*Old friends, winter companions, the old men*
*Lost in their overcoats, waiting for the sun*
*The sounds of the city sifting through trees*
*Settles like dust on the shoulders of the old friends*
*Can you imagine us years from today, sharing a parkbench quietly*
*How terribly strange to be seventy*
*Old friends, memory brushes the same years, silently sharing the same fears*

Jag anlände hem i tillräcklig tid innan solnedgången för att gå ut i hästhagen med mitt halvätna äpple, som jag delade med våra två arabhästar. Jag drog in saltvattenslukten, lyssnade på måsarna vid Center Harbor och hörde en båtmotor styra in mot kajen. En kvart senare började jag gå mot ladan och de två vita hästarna lunkade efter mig uppför backen som två trogna hundar. Jag var hemma.