Midsommardagen, Caribou, Maine, långt uppe i nordöstra hörnet av Förenta Staterna, tre timmars bilväg norr om Bangor, sju timmar norr om Boston. Här ligger milsvida potatisåkrar inramade av björk och gran. Här blommar lupiner, smörblommor och prästkragar.
Vi svänger in vid Burger King. Anna känner igen byggnaden, likadan i varje stad från kust till kust, och hojtar ”Fries, pappa, fries”. Erik stämmer in ”Dajs, dajs”. Styrservon gnisslar lite när vi backar in herrgårdsvagnen i en parkeringsruta. Solskenet och de trettiotvå celsiusgraderna slår emot oss när vi kliver ut från skyddet av luftkonditionering och tonade rutor. Sommaren kom sent i år, men nu är den här, det råder det ingen tvekan om. Annas folkdräkt är skrynklig baktill, strumporna korvar sig kring vristerna och mössan har vi inte hjärta att sätta på henne i värmen.
Inne hos Burgarkungen är det svalt. Över högtalarsystemet sjunger James Taylor ”That’s why I’m here”. På väggen hänger ett stort Carl Larsson-tryck. Det skulle verka underligt och vilsekommet i våra trakter, men Caribou ligger på tröskeln till en liten svenskbygd. Hit har vi och många andra mer eller mindre svenskättade rest för att fira midsommar.
En mil norr om Caribou ligger New Sweden, som grundades 1870 av förre ambassadören W.W. Thomas. Han rekryterade svenska bondfamiljer på uppdrag av Maines guvernör. En speciell kommission hade beslutat att bästa sättet att starta jordbruksproduktion i norra Maine var att transplantera en hel koloni svenskar. Så kom det sig att 51 män, kvinnor och barn firade midsommar tillsammans i Göteborg den 23 juni 1870 för att klockan tolv följande dag avsegla med ångbåten Orlando mot Maine. De hade värvats genom föredrag och annonser med löften om etthundra acres mark per familj i en av Amerikas rikaste bygder med behagligt, svenskt klimat. 233 år tidigare hade örlogsskeppet Calmare Nyckel avseglat från Göteborg till New Sweden i Delaware; kanske var det till minne av den resan ambassadör Thomas’ svenskkoloni i Maine också tog namnet New Sweden.
Den första gruppen anlände lördagen den 23 juli. En vecka senare kom första tillskottet till den lilla kolonin: Anders Westergren, som råkat läsa om New Sweden i tidningarna i Bangor och genast beslutade sig flytta dit. Innan årets slut hade folkmängden nått 114, och vid tioårsjubileet 1880 inräknades 517 själar. I vår bilatlas anges folkmängden till 738.
Erik verkar mätt. Han börjar smeta och kasta omkring med maten. Anna sitter där i sin gula folkdräkt med en blå pappkrona med Burgarkunginsignier och flirtar hejdlöst med alla förbipasserande. Min fru inspekterar damtoaletten för blöjbytesmöjligheter, men det är samma toalett som i Bangor och Boston och Albuquerque – inget skötbord, bara sten¬plattor på golvet och varmluftsfläkt istället för pappershanddukar. Det blir blöjbyte i bilen, sedan en lekstund i gungorna och kanan bakom restaurangen innan vi selar in barnen i baksätet och kör till New Sweden.
Vi var där i går eftermiddag och klädde majstången bakom New Sweden Historical Museum, under svensk och amerikansk flagg. Anna hade plockat blommor i förväg. Hon ville till en början inte släppa dem ifrån sig, men uppmärksamheten från turister och gammalsvenskar fick henne att koncentrera sig på kameror och komplimanger mer än på de reströtta prästkragarna. Vi återsåg en och annan svensk vi hade träffat tre år och två barn tidigare, då vi råkade resa hit på ”fel” helg och bestämde oss för att återvända en midsommar. Det bor en handfull infödda svenskar här, och också några amerikaner, som har bott i Sverige. Den största upptäckten vid vårt första, barnlösa besök i New Sweden var prästen i Gustaf Adolph Lutheran Church, Hans Andrae, från min barndoms Norrköping. Han och jag räknade ut att han måste ha varit en av mina scoutledare på mitt första läger.
Medan vi väntar på midsommardagens dansuppvisning och ringlekar, och i ett fåfängt hopp om att få barnen att sova middag, kör vi en runda. Vi passerar avtagsvägar till Sweden och Westmanland. I Jemtland, på väg mot Stockholm, passerar vi Everett Larssons lanthandel. När Coca Cola erbjöd honom en gratis neonskylt med Coca Colasymbol i hörnet, råkade de amerikanisera bort ena s-et i Larsson. Han brydde sig inte om att klaga.
Vi svänger av till höger mot Stockholm. Landet är högt här. Björkarna är kortvuxna. Namnskyltarna på brevlådorna vi passerar ger en hemtam känsla: Andersson, Hede, Quist, Jepson och så vidare. Många hus flaggar både amerikanskt och svenskt denna dag. Vi anländer så något snopna i Stockholms centrum, som bara består av ett halvdussin hus. Vi tar ett kort på postbaracken genom bilfönstret.
Midsommarfirandet når sin höjdpunkt i Thomas Park. Alla sjunger den amerikanska nationalsången och några av oss följer efter med ”Du gamla, du fria”. Folkdansgruppen ”The Little Folks” tågar in med majstången och en ny blågul fana, donerad av Föreningen Svenska Flaggan i Göteborg. Kameraslutarna klickar och smattrar när de folkdräktsklädda barnen kliver upp på scenen och börjar dansa ”Uppå källarbacken”. Denna barngrupp grundades till New Swedens hundraårsjubileum av Monica Soderberg från Stockholm. Hon driver en ”Scandinavian Gift Shop” i Caribou. Gruppens nuvarande ledare är amerikanska. Då och då märks det, som i ”Lasse går i ringen”, när alla barnen sjunger ”och så promenArar vi”.
Anna står upp i bänken och klappar händerna och svänger med höfterna. Erik åmar sig otåligt och börjar skrika. Jag får lov att gå en sväng med honom. Så är det Annas tur att röra på sig lite mer. Vi går och gungar en liten stund. Så småningom blir det ringlekar mellan utomhusarenans bänkrader, efter de vuxna dansarnas uppvisning och några irländska eller skotska folksånger, hur de nu har hamnat i midsommarprogrammet. Därmed är årets firande slut. Vi utbyter adresser med nyfunna svenska vänner från olika håll i Maine och lovar att komma tillbaka nästa år igen. Anna och Erik dansar och hoppar på scenen. De protesterar när vi säger att det är dags att åka hem. Anna säger att hon vill åka tillbaka till motellrummet istället.
Inom tio minuter sover båda i baksätet. Vägen söderut går nästan spikrakt. Vi lämnar New Sweden och en del av vårt svenska känslobagage. Jag tänker tillbaka på hur sällan vi firade midsommar på riktigt när vi bodde i Sverige. Nu åker vi trettio mil för att se en majstång. Bilstereon spelar James Taylor igen, men inne i mitt huvud går Horgalåten.
(juni 1986)
Peter Granne 