Härom dagen var jag tillbaka i Caribou. Det var en solig septembersöndag med höstfärger i lövträdsdungorna utefter vägarna och omväxlande gröna gräsmattor, blågröna broccolifält och bruna, uppvältrade potatisåkrar.

IMG_1558.JPG
Plötsligt såg jag en älgtjur på ett av fälten ett par kilometer från vår lilla röda lantgård. Han verkade planera att korsa vägen, så jag passerade honom och saktade sedan farten. Mycket riktigt korsade han landsvägen och gick ner i diket. Jag satt stilla med mina varningsblinkers på och betraktade honom i backspegeln. Men sedan verkade han ångra sig och gick tillbaka upp på vägbanan. Han tittade sig omkring och bar sig sedan långsamt av österut mot Fort Fairfield.

Jag knäppte några bilder på älgen i backspegeln med min iPhone och tänkte på ordet älgspegel, som jag tror hänvisar på den sortens korta pelare med speglar i överkanten som man en gång i tiden trodde skulle skrämma älgarna från att vilja korsa vägbanan. Sådana finns på vägen mot Van Buren. Folk kallar den vägsträckan ”Moose Alley”, eller “älgbanan”.

Här, som när jag bodde i Sverige, tycker jag alltid att det är något speciellt med att se en älg, även om det händer ganska ofta i Caribou.