En vanlig måndagskväll halvligger jag i min campingfåtölj med ett glas italienskt rödvin vid min sida. Hästarna tuggar hö och getterna idisslar och smågrymtar förnöjt.
Jag har tittat på BBCs nyhetssajt och läst The New York Times. Mina tankar går till hur jag lärde mig engelska på allvar genom att se på TV, lyssna på uttalet och läsa översättningen i nedkanten av bildskärmen.
Jag öppnar Safari på min iPad och går till Amazon.com. Varje gång jag handlar där, och vi köper nästan allt där eftersom vi bor mer än en timme från många specialaffärer, tänker jag på Volvo Amazon, den ursvenska bilen och minns min kompis Calle Svanbergs militärgrågröna exemplar med den långa växelspaken.
Jag klickar på “video” och söker på Helgonet. Det var ett av mina favoritprogram på sextiotalet. Roger Moore var min favoritskådespelare, och jag följde honom självklart till rollen som James Bond.
Ett par klick senare tittar jag på en episod jag halvminns från tioårsåldern. Helgonet körde en vit Volvo P1800 (eller var den gul? Jag har läst om det, men de klassiska episoderna var ju i svartvitt.)
Roger Moore var född samma månad som min mamma, som dog 2012. Jag sålde hennes sommarstuga och köpte den havsfastighet i Amerika där jag nu tittar på Helgonet i den med huset sammanbyggda ladan. Första gången jag tittade på Helgonet fick jag gå ett par kilometer honom skogen till Går’n, där jag och mina kusiner och ibland några vuxna trängdes framför TVn, som stod i en stor hall i farmors och farfars hus. Man hade inte TV i vardagsrummet på landet på den tiden.
Efteråt, i junis midsommarljus eller augustis kvällsmörker, gick jag ensam genom tallskogen till sommarstugan, där fotogenlampor lyste, där det inte fanns el, vatten eller telefon.
När jag var tolv eller tretton fantiserade jag om att en gång bo i ett hus med egen minibiograf där jag kunde se på filmer när jag ville. Pappa hade trådspelare som kunde spela in radioprogram. Inte kunde jag ana hur snart videobandspelare skulle göra varje TV-apparat till hembiograf. Nu har jag inte ens TV; jag kan titta på Helgonet, svensk julotta eller precis vad jag vill närsomhelst och nästan varsomhelst på min iPad. Mobilnätet täcker inte hela min delstat ännu.
Jag känner mig inte gammal, trots alla fantastiska uppfinningar och förändringar jag varit med om att se. Igår klippte jag gräsmattor i ett par timmar med en gammalmodig icke-motordriven minigräsklippare med en medelpuls kring 130, drygt dubbla åldern. Jag minns hur pappa vid sjuttio års ålder sa att han inte kände sig så gammal som det lät.
Jag är snart där, jag också. Och jag gillar fortfarande Helgonet, mer än ett halvsekel efter debuten.
Peter Granne 