Världen har på ett sätt blivit mindre med åren, men också mer splittrad. Man kan välja sina nyheter beroende på åsikt tack vare kabel-TV och internet. Amerika tittar inte längre på samma kvällsnyheter eller på Johnny Carson klockan halv tolv.
Den här gången firade vi ett stillsamt nyår med en tidig middag hemma och istället för att gå på fest eller titta på firandet vid Times Square ställde jag min iPad på bordet och klickade på SVT Play.
Så satt vi innanför frostiga fönster i vårt sjuttonhundratalshus vid Atlantkusten, omgivet av djup snö och månljus med termometern strax under tjugo minusgrader och tittade på skansenpubliken i regnkläder och scenframträdarna med uppknäppta vinterkläder.
Här verkade det som om alla svenskar kunde känna sig hemma, men samtidigt lite främmande. Utbudet spände från rapmusik till en nyinvandrad sångare med oklanderlig svenska till en engelsksjungande svensk stjärna som jag aldrig hört talas om och till Tennysons dikt, även den framförd av någon som blev berömd efter min tid I Sverige.
Det kändes på en gång vant och ovant. Det var också något som fattades, men jag visste inte vad.
Vi sökte på youtube och jämförde med äldre uppläsningar av ”Ring, klocka, ring”. Då insåg jag att dikten var läst utan tidigare års passion, och även att klockorna verkade klenare den här gången.
Nyår med klena klockor, med artister jag inte känner igen, helt smidigt direktsänt till min iPad långt ifrån mitt födelseland, på det språk jag sällan talar längre…
Resten av nyårsaftonen satt jag med blandade känslor av närhet och avstånd, gemenskap och främlingsskap, svenskhet och världsmedborgarskap.
Peter Granne 