Snörök

På långfredagens eftermiddag sitter jag med hästen intill ladans södervägg och vi njuter av den klena vårsolen – ett typiskt svenskt beteende, för mig i alla fall. Hon är arabhäst med polskt blod. Men jag kan tänka mig at man även i Polen gläder sig åt vårsolen.

Från både väster och öster hör vi fiskmåsar. Havet ligger några hundra meter i båda riktningarna. Här och där ser jag barmark, brunt fjolårsgräs. Jag sluter mina ögon och njuter av vårtecknen och tanken på at det snart blir sommar en gång till. Mina tankar går även detta år till Olle Adolphsons Kalypso om våren: “För vintern har varit alltför lång…”

Som läkare vet jag att många människor med depression mår som sämst nu på våren, men för mig känns det som mina sinnen är mer öppna och världen omkring mig är mer inbjudande än under det gångna halvåret.

Så där sitter jag intill väggen på min campingstol medan min arabiska prinsessa tuggar på sitt hö och en timme glider sakta undan. Jag reflekterar på hur temperaturen just nu är densamma i norra Maine och här vid kusten, men när jag var där uppe igår gick snön vid vårt lilla torp upp till midjan. Om en månad blir det tio Fahrenheit-grader varmare där, motsatt mot under vintermånaderna. Det är skillnaden mellan inlandsklimat och havsklimat.

När luften börjar kallna och solen döljer sig bland allt tjockare moln stänger jag stalldörren och bär ut de svarta plastsäckarna från de senaste dygnens stallrengöring. När jag har lastat släpkärran full tittar jag ut över hästhagarna. Där stiger en vit rök från det tunna snölagret.

Jag tänker, ännu en gång, på ett ord från det gamla landet. Det finns så många fina ord där. Här i Amerika sätter man mellanslag mellan ord som man vill placera tillsammans, men vi svenskar trycker ihop dem och den närhet vi skapar på det sättet mellan tillsynes orelaterade ord är vacker poesi. Dagens svenska ord är snörök. Jag tar en bild med min mobiltelefon. Tänk, när mobiler började få kameror tyckte jag att det var ologiskt att kombinera telefoni med fotografi. Nu vet jag knappt var någon av mina vanliga kameror är.

Telefoni och fotografi är som synen inför mina ögon, tillsynes orelaterade men ändå tjänande samma syfte; min iPhone sparar intryck och idéer och sätter mig i kontakt med omvärlden så jag kan dela med mig av dem. Snöröken över hagarna är bara en övergångsform av vanligt vatten, samma vatten som i Atlanten runtom mig, i snön på marken och i luften jag andas.

Snörök. Ett vårtecken.