På drottningens namnsdag i år läste jag en tankeväckande artikel i The Wall Street Journal.

Andrew Roberts ställer frågan hur Storbritannien kan överleva och blomstra efter Brexit i en värld som verkar komma att bestå av tre block: USA, Kina och EU. Svaret, menar han, ligger i att göra det abstrakta begreppet ”Canzuk”-unionen till en realpolitisk verklighet.

”Anglosfären är namnet som ges till alla de länder i världen där majoriteten av människor talar engelska som sitt första språk, där nästan alla har liknande åsikter och delade värderingar. De fyra ”Canzuk” -länderna Kanada, Australien, Nya Zeeland och Storbritannien är en historiskt prominent delmängd av denna större grupp, och det finns ett växande argument att någon form av federation bland dem – med fri handel, fri rörlighet för människor, en ömsesidig försvarsorganisation och kombinerade militära kapaciteter – skulle skapa en ny global supermakt allierad till USA, Anglosfärens stora ankare.”

Som svensk-amerikansk anglofil kände jag ett par extra snabba hjärtslag när jag läste artikeln. Trots att jag inte bor i ”Canzuk”- unionen (men dock inom gångavstånd från Kanada) så känner jag starka band till den. Jag köper mina skjortor och byxor från England och mina skriverier har fått stor spridning inte bara i USA, utan också i Kanada och Australien. I ett köksskåp har jag en gammal tekanna och en burk med te och i kylskåpet har jag cheddarost, Schweppes tonic och en liten flaska gin. Och jag insisterade nyligen, apropå mina amerikanska böcker, att jänkarna har fel när de alltid sätter punkt innanför citationstecken vare sig citatet är en del av eller hela meningen.

Det grämer mig, och detta anses säkert politiskt icke-korrekt och fullkomligt oförsvarbart, att spanska har blivit officiellt andraspråk här. I mina trakter är franska andraspråket, men kedjebutiker som Lowes byggvaror har skyltar på engelska och spanska, som är onödigt och faktiskt hånfullt mot äldre medlemmar av den lokala minoritetsbefolkningen.

Språket enar oss, vem kan förneka det? Varför läser jag Svenska Dagbladet? Varför vill jag läsa mina svenska favoritförfattare på svenska? Därför att de nyanser och de känslor som språket förmedlar resonerar med min identitet. Och varför läser jag amerikanska författare på engelska? Därför att jag därmed kan förstå dem genom min egen tydning av deras ordval mot min egen bakgrund efter att ha tillbringat 48 år i det här landet.

Sverige hade, när jag bodde där, gratis utbildning, med finansiellt stöd vad jag kommer ihåg, för att lära ut svenska och integrera invandrare i den svenska kulturen och det svenska samhället. Detta betyder inte att invandrarnas kultur på något sätt är förbjuden, lika lite som svenkättlingarna i New Sweden måste be om ursäkt för att de äter knäckebröd, kaviar och sill eller för att de dansar schottis och firar midsommar.

Att bo i USA innebär att höra på telefonen vilken siffra man ska trycka på om man vill prata spanska. Det känns som mitt nya land har kluvits sedan jag först kom hit. Vi måste alla lära oss olika fackspråk, datorspråk och politikerspråk, men det är inte populärt att förespråka ett nationalspråk i enighetens namn.

Det ska bli intressant att se om Canzuk blir en slags virtuell hemtrakt inom min livstid. Jag kan säkert konstruera det så i mitt eget medvetande vare sig det förverkligas eller inte av politikerna.