När jag först emigrerade i början på åttiotalet kom möbler och allt annat jag ägde över i en tjugo fots container. Snart därefter tog jag ytterligare en container till Amerika i mitt handbagage efter ett sverigebesök: ett kasettband med Hansson de Wolfes album med just den titeln.

Hemlängtan eller sentimentalitet, jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor från den tiden. När jag bodde i Sverige och längtade tillbaka till Amerika spelade jag kassetter med inspelad radiomusik och när jag väl hade flyttat hit köpte jag ibland svensk musik för att spela här.

Med åren har jag då och då stött på mina Hansson de Wolfe United album men kunde knappt hitta något om dem på nätet. Men härom dagen råkade jag av en slump se att bandet återförenades för tio år sedan och har återutgivit hela sin katalog plus en del nytt material, som jag omedelbart provsmakade på iTunes.

Det slog mig den här gången att deras musik fortfarande känns ny och spänstig och deras texter fräscha, intelligenta och känsloväckande. De påminner mig om Donald Fagen och Steely Dan, som jag också ofta återvänder till när många av deras samtida verkar åldrade och livlösa.

Donald Fagen och Walter Becker omgav sig med studiomusiker som kom och gick under åren, men deras ”sound” var deras eget. Fagens sångröst var alltid berättande, med tydligt uttal och utan musikalisk övertjusighet.

Steely Dan från 1973:

Steely Dans storhetstid var under sjuttiotalet och början av åttiotalet, men de producerade nytt material, tillsammans eller separat, långt därefter. 2017, efter Walter Beckers död, skrev Rolling Stone:

Från sina tidigaste dagar som jazzälskande Bard college hipsters till sin storhetstid som krångliga sofisto-pop-estetiker var paret alltid den märkligaste typen av hitmakare som fyllde sina låtar fulla av så många krångliga ackord, dunkla referenser och färgglada karakteriseringar som möjligt. Ändå, mot alla odds, skapade de sin egen stolta nisch i den klassiska rockrepertoaren.

Steely Dan från 2000:

Just nu, när jag sällan har tillfälle att prata svenska, är det som om svenska sångtexter förflyttar mig långt bort i tid och rum, från pandemins Nya Sverige i Nordamerika till tidiga åttiotalets Sverige.

Några gamla favoriter jag nu spelar på min Bose, via bluetooth från min iPhone, är Lyx och Rock’n’roll och jazz. Utan grannar eller rumskamrater fyller jag min röda stuga med svenska sångtexter:

Toner ur framtiden, toner från förr

Når till min kammare, genom min dörr

Väcker upp mina drömmar till verklighet

Den vill jag möta med min nyfikenhet

Jag är fångad i musiken

Jag kan smälta som en glass

Känner hettan i rytmiken

Jag äskar er i evighet,

Rock’n’roll och jazz

Jag vill smaka alla toner

Lära känna varje klang

I mitt hjärta föds visioner

Musiken är ett äventyr

Där alla kan nå varann,

Där vi alla når varann

Tiden speglas i musiken

Allting har sin melodi

Där finns revolten, romantiken

Livet är att leva i vår egen tids magi

Lyx är ett regn i natten,

Ett himmelsvatten som löser mina problem

Jag lovar dig ett märkligt fenomen

Lyx är en paus i tiden mitt i striden,

En blick som får mig att le

Jag lovar dig en sällsam orkidé

Frågan om lyx är en känsla

Lyx, lyx är en nyans

Lyx är en dag på rymmen

Med alla sinnen öppna för en romans

Jag lovar dig,

Den finns där någonstans

Lyx är en kyss på kinden, ett ord i vinden

Som får ett hjärta att slå

Jag lovar dig, det händer då och då

Frågan om lyx är en känsla

Lyx är en nyans

Jag ser ett värde i varenda liten sak för sig

Jag ser ett värde och den lyckan vill jag unna mig

Jag ser ett värde i varenda liten sak för sig

Jag ser ett värde och den lyckan vill jag bjuda dig

.

Musiken i mitt långtidsminne finns nu var jag än vill höra den. Som reklamen för den första iPoden annonserade 2001: 1,000 songs in your pocket. Även Hansson de Wolfe United sånger jag trodde var näst intill förlorade.